Mammas/pappas lilla flicka har jag nog aldrig varit, kan jag själv inte påstå.
Har gjort en hel del dåliga saker som man egentligen inte borde göra, fast man har blivit uppfostrad och lärd att man ska ge fan i allt sånt.

Allting började närjag var 15 år och straffmydig, vilket kanske inte gjorde saken bättre. Hade inte alls varit i fel umgänge eller något liknande, utan det var bara mina egna tankar som spreds och jag gjorde precis det jag tänkte på.
På sommarlovet när jag hade fyllt 15 år så gjorde jag världens tabbe som skulle ha kostat 126.000kr
Det skulle det kosta mig om personerna hade polisanmält mig, men en bra utskällning av pappa och utegångsförbud resten av sommaren och då hände det här på hösten, nere vid vattnet.
Och jag var inte känd för att vara smart direkt och tänkte inte på att det blåste nere vid vattnet, så jag börja göra en brasa för att värma mig. Dock så när man vände ryggen till så var hela platsen täck i eld och självklart så sprang jag ner i det kalla vattnet och försökte släcka det med en trasig hink. Ville inte att alla skulle se att det börja brinna eftersom när elden nådde till bryggan och båten var överst så bildades svartrök för att båten var en glasfiberbåt, vilket gjorde så att det skulle bli dyrt.
Glasfiberbåten kostade 26tusen och bryggan kunde man åka ut med på sjön med hjälp utav en motor, och den kostade 100tusen.
Kvinnan som ägde bryggan hade sett mig och 2 andra kompisar gått ner till vattnet, så hon hade ju även sett den svarta röken färga den blåa himeln. orkar inte ens vara med min familj längre och jag bryr mig inte om dom vill att jag ska spendera tid med dom.
Nu är jag less på allt och alla, känns det som.

Fick adrenalinkick av att se den svarta röken som bildades av både båten och bryggan, och suktade efter att få elda upp något som skapade svart rök, vilket gjorde så jag blev kallad för pyroman.

nu ska jag börjar blogga igen och jag vet inte om jag kommer nämna en massa hemska händelser, eller om det bara blir massa glädje.
man får helt enkelt se vad som händer,

men detta inlägg, just nu, är något som jag måste få ur mig.
För det är något som jag tänker på mest hela dagarna och vill bara förtränga allting.

och nu ska jag försöka berätta grunden, om en del saker som jag skriver nu kommer jag ta upp längre framöver.

Jag har inte haft den bästa uppväxt, eller den bästa uppfostran, men jag klandra inte mina föräldrar för det. för man själv har ett eget val, vilka man vill umgås med, vad man ska göra med livet etc.
Jag är inte den där lilla söta tjejen som är mammas/pappas lilla flicka, längre, jag har verkligen gjort en hel del mest up things in my life.
Klart att jag ångrar vad jag har gjort, iaf en del, men delvis så har jag fått det jag är ute efter, uppmärksamhet av att mina föräldrar förstår min situation,

Jag och min bror har alltid haft en bra kontakt med varann, sovit tillsammans, duschat tillsammans osv. Och det är klart man har tillit på sin egna bror men sen har vi ju också haft våra stunder med varann att vi bråkar som tusan, precis som alla syskon.

Jag blev sexuellt utnyttjad av min bror när jag var yngre, alltså jag fick uföra sexuella tjänster på honom. Eftersom jag var så ung så är det självklart att jag inte ansåg att det var fel, eftersom det var min egna bror och det var något som jag var "van" vid när det väl hände.
Efter ett tag så utvecklades allt det där och det blev mer och mer, men ingen i familjen märkte det förutom mina kompisar att min bror var väldigt närgående med mig.

Nu ska jag inte alls vara så detaljerad med vad som hände en natt när vi sov med varann, men rent ut sagt så försökte han våldta mig när jag låg och sov. Än idag så kan jag inte släppa den händelsen, om vad han gjorde med mig och att jag bara låg där och försökte sova. Att jag inte gjorde något åt det hela, men jag vände mig åt andra hållet och var i choktillstånd och förstod att det inte var rätt det han gjorde mot mig.

Sen dess har jag alltid tagit avstånd från honom och inte vara så närgående som förut. Men har inte kunna klarat av skolan av vad som hände mellan mig och bror, har inte vågat pratat med mina föräldrar om det, eller med någon slags kurator, tills jag började gymnasie då jag märkte att allt bara rasade i mina händer.
Klarade inte av att koncentrera mig på skolan, skoluppgifter, glömde totalt bort år och datum. Så jag har gått om 2 år i gymnasiet för att jag kände som en säck med stenar på min rygg, att jag hade en stor börda jag skulle gå runt med, tänka på, bearbeta. Det kunde jag inte göra när jag väl fick skoluppgifter som skulle lämnas in, åka hem till "helvetet" och känna en dålig enegri som släpps över en när man kliver in genom dörren.

Då jag hoppade av skolan och sökte till en annan linje så insåg jag att jag inte kunde leva så som jag gjorde, att jag hade ett "monster" hemma som gjorde så jag mådde dåligt, som ville se mig lida, bråka med mig bara för skojs skull, för att jag får upp minnesbilder i huvdet sen den natten.
Jag tog kontakt med skolans läkare och skolsyster så jag blev kallad till SOC, för att prata ut om hur jag mådde och om man kunde hitta en lösning på det hela eftersom jag var så pass ung och hade hela livet framför mig. Då jag fick en tid till SOC så anmälde jag samt mina föräldrar dit för att dom skulle höra min version utav det hela och att dom skulle inse hur jag mådde, att jag inte kunde klara av skolan som dom hade klagat på.
Mina föräldrars syn på min bror ändrades totalt och dom kunde inte förstå själv att det hade pågått i flera år och varför jag inte hade sagt något till dom, men dom var förstående till det.

Idag så har han flyttat ut och jag bor ensam med pappa, hoppade av den linjen och börjat om mitt liv på ruta 1.
Jag känner själv att mitt minne är påväg att komma tillbaka och att det är nu jag har börjat klara av skolan och tror att jag kommer kunna gå 3 år och få mig en utbildning.

Jag skulle aldrig kunna göra något med min bror, oavsett hur mycket jag än vill, att bara sätta en kula mitt mellan hans ögonbryn, så skulle jag inte klara av det.

Det är min egna bror och hur mycket han än har sårat mig, vad han än har gjort mot mig, så kommer jag endå älska honom,